Jag har ju inte berättat om vad det jag var så fruktansvärt nervös för i söndags. Fast jag tror nästan alla ni som läser vet var det var, men tar och skriver ner några rader i alla fall =).
Jag hade en ridlektion, eller rättare sagt en "Evoulotion lesson". Som betyder att jag red en lektion, där de bedömde mig hur bra eller dåligt jag red för att sedan kunna placera in mig i en passade grupp. Och dåligt mina vänner, dåligt gick det! Jag red verkligen hur dåligt som helst, gjorde massa nybörjar missar såsom satt på fel sittben, hade fel galopp osv. Otroligt lat och seg var ponnyn jag red också. Men trots detta så var det underbart. Sitta på hästryggen, känna häslukten, vara omringad av folk med samma intressen. Ja ni vet.
Alltid när jag rider så ser jag jätte sur ut, det är så tråkigt att se på alla kort och höra folk säga att jag ser så sur ut. För jag är abslout inte sur. Rida är ju det bästa jag vet. Dock antar jag att min sura min beror på att jag är så koncentrerad. Det jag vill komma fram till är att när jag hoppade av hästen i söndags så hade jag ont i mungiporna för att jag troligen hade suttit där och smålett (?) hela tiden. Så kanske kan skylla min dåliga ridning på att jag kanske för en gångs skull såg lite glad ut? Haha
Och det jag kan göra nu är bara att vänta. Det är tyvärr inte alls säkert att jag kommer kunna få någon plats i en grupp, min ridlärare sa att de hör av sig så fort som möjligt om de hittar någon och nu har det gått snart 4 dagar utan något ljud. :( Jag skulle få rida i en advanced grupp och det var tyvärr där det var svårast att få plats.
Men jag håller tummarna för att de ska hitta någon liten plats till mig. Hade varit fantastiskt.


Vägen dit och under hela tiden jag var där gick bra. Men när jag började gå hemmåt igen, då kom tårarna.
Jag älskar detta så mycket men jag vet ändå inte om jag klarar av det. Den där klumpen i halsen. Saknaden, sorgen. Det gör det så svårt. Min älskade ängel.