Jag kommer aldrig glömma den gången när jag stod i busskön på backa skola och väntade på att åka hem, när plötsligt mamma kommer och berättade att vi skulle hämta dig. Jag förstod inte riktigt vad hon pratade om, det var ju 3 veckor tidigare än vad vi hade bestämt. Vi åkte dit och där stod du. Du var så lugn och snäll hela tiden. En av de absolut lyckligaste dagarna i mitt liv är när du blev min, min fina ponny. Sju hela år sedan är det nu. Sju underbara år med dig.
Jag glömmer aldrig första gången jag red på dig hemma, det var på gärdet bakom farfars hus. Hästkunniga och duktiga människor hade sagt till mig att inte galoppera första dagarna. Men jag kunde inte hålla mig minns jag, utan jag tog en liten galopp med dig. Och det var så bra, så bra direkt.
Kommer du ihåg den gången jag och Charlotte satt nere i hagen och pratade och du helt plötsligt kom springades i full galopp precis som du ville oss något? Men vi tänkte inte så mycket mer på det utan fortsatte prata, då sprang du i full galopp tillbaka till var du kom ifrån och vi bestämde oss för att gå och titta. Då visade det sig att Petronella hade rymt från sin hage. Du måste tyckt att vi var tröga som inte förstod att du ville något viktigt?
Eller den gången när jag badade med dig första gången och helt plötsligt du bara simmar rätt ut och jag hade ingen aning om vad jag skulle ska göra. Trodde det skulle gå riktigt illa, mamma hade nästan börjat ta sig ut i vattnet till oss. Men så vänder du plötsligt inåt igen och simmar lungt tillbaka.
Jag minns den gången jag var jätte arg för någonting och gick ut i din box och gömde mig hos dig under halmen, bara låg där. Alla gånger jag har suttit i din box och pratat med dig. Du var alltid så himla klok, dina ögon.
Jag kommer ihåg den gången när jag mockade din box och du helt plötsligt bara gick rätt ut på gödselstacken! Herregud vad rädd jag blev, men nu i efterhand kan jag skratta åt det.
Alla gånger jag har legat uppe på din rygg och bara varit. Du&jag. Jag kommer speciellt ihåg en kväll, jag gick ut i hagen och skulle prata med dig så hoppade jag upp på dig, hade med mig en tidning och började läsa. Kunde bara vara där och känna mig så trygg. Du fick mig alltid att känna mig trygg det vet du va?
Jag kommer ihåg första gången jag hade med dig till ridskolan i munkedal, jag var så otroligt stolt att ha med dig. Jag minns att du var super pigg och super stark och att vi hoppade studs som nog var ganska katasrofalt i den farten, men den känslan jag kommer ihåg är bara lycka. Jag var så lycklig att ha min fina egna ponny.
En gång så hoppade vi hemma på gärdet och du var hur fin som helst, jag vet inte varför jag minns just denna gången, men jag tror att det är för att jag så väl kommer ihåg känslan när vi gjorde ett perfekt språng över ett hinder på 1,10 vilket var bland det högsta jag någonsin hade hoppat då. Och allt bara flöt på, för du var så trygg.
Du kommer väl ihåg alla racergalopper på gärdet längs vägen, gärdet upp till farfar och gärdet hem från långe myre. Vi hade våra ställen.
Och alla galna och mysiga ridturer du&jag och Amanda&Boyen har gjort tillsammans? Jag undrar hur många vägar vi hittade där ett tag.
Alla skogsturer vi har tagit på egen hand. Finns flera, flera, flera stycken jag skulle kunna skriva om.
Det finns så otroligt många minnen med dig, sju års minnen. Om jag skulle skriva ner alla, så skulle ingen orka läsa. Men dem finns i mitt huvud, hela tiden.
Sen hände det tråkiga du blev halt. Vi åkte in till Ale och kollade upp det, det visade sig vara mycket mer än bara en enkel hälta. Jag tror vi åkte fram och tillbaka till Ale 9-10 ggr och du var lika duktig varje gång. Så snäll och lugn. Tyvärr hade du skador som inte skulle kunna gå att läkas, skador som du förmodligen haft långt innan du kom hem till oss. Jag blev så ledsen, tyckte så synd om dig. Att du hade detta som aldrig skulle bli bra. Du blev triangelmärkt och nu kunde vi enbart ta skritturer i skogen.
Så du blev en tidig pensionär, jag tror du tyckte det var jobbigt i början. Men att du mer och mer accepterade det och att du tillslut trivdes riktigt bra med att vara sällskapshäst. Jag hoppas att du gjorde det. När man tog ridturer på dig var det väldigt svårt att hålla dig till enbart skritt, du ville ju springa. Vilket du också fick ibland, det tror jag var viktigt för dig.
Du hade alltid de där kloka snälla ögonen, hela ditt liv.
Du var aldrig en gosig häst, du tyckte aldrig om att bli klappad i ansiktet. Men det fanns alltid något speciellt med dig, du fanns alltid där. Du kollade på en med de där kloka ögonen och det kändes precis som att du förstod allt. Och kramar, kramar tror jag du gillade mycket. Jag hoppas du gjorde det, för dem fick du mycket utav.
Det har tagit mig väldigt lång tid att skriva den här texten och jag har så många mer underbara minnen att berätta om. Men det är fortfarande för svårt att prata om. Jag klarar inte av det. Så att skriva den här texten har vart otroligt jobbigt, vet inte varför jag gör det egentligen. Det får mig bara att bli mer ledsen. Så jag vet verkligen inte varför jag har suttit här och skrivit om en liten, liten del av de underbara 7 år jag fick med dig. Jag bara gör det.

Sen hände det. Exakt en månad sen idag. Fick jag reda på det värsta som hänt i hela mitt liv. Jag hade förlorat dig. Och jag fanns inte där för dig. Jag befann mig på andra sidan jorden. Vilket jag aldrig kommer förlåta mig själv för. Du sa innan du gick till hästarnas föreviga ängar att du kände dig redo, att du tyckte om att du fortfarande kunde vara självständig och du sa att du var nöjd och hade trivts bra med din familj. Jag hoppas att du har det bra nu min ängel.
Jag vill skriva så mycket mer, men jag klarar det inte det är för jobbigt. Jag har slut på ord.




Så fridfull som du ser ut på bilden, så hoppas jag att du har det nu. Min älskade, älskade ängel.