Idag gjorde jag det. Det som jag har tänkt på varje dag, det som jag har bävat för och det som jag gått och dragit mig för att göra. Idag gick jag ner till Happy, till min ängel. Satte blommor på hans viloplats och satt där och pratade med honom. Berättade hur mycket jag saknar honom, hur konstigt det är att vara här hemma utan honom. Det växte blommor på hans plats, nästan ingen annan stans i närheten. Utan nästan enbart på hans plats. De växte bland annat förgätmigej, kommer aldrig glömma dig Happy. Jag längtar tills den dagen då man kan tänka tillbaka på alla minnen med glädje, inte sorg. Det var lika jobbigt som jag hade räknat med, om inte jobbigare. Men när jag gick därifrån kändes det på något konstigt sätt som att en tung sten lyft från mina axlar. Sedan gick jag även in i stallet, har ryst vid bara tanken på att behöva göra det. Men nu gjorde jag det och det var fruktansvärt. Se boxen, namskylten, borstarna, vita hår. Jag fick snabbt gå ut därifrån, men nu har jag i alla fall gjort det. Det får ta den tid det tar. Jag saknar honom så otroligt mycket, ingenting är sig likt utan han vid min sida. Önskar jag kunde spola tillbaka tiden.