Det är en jobbig period nu. Jag nämde ju "fem-sexmånaders syndromet" i ett annat inlägg. Allting känns så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jobbigt, svårt, segt, ovärt? Februari månad har varit en otroligt seg månad och den är ännu långt ifrån över. Det känns som att det är väldigt långt kvar tills det händer något, visst ska vi till Chicago om en vecka. Men tom det känns långt borta, kan ni då tänka er hur långt bort det känns till slutet av Mars när Mamma, David och Mormor och Morfar kommer? Det känns nästan som en evighet dit. Jag känner mig trött på aupair livet, trött på att ta hand om barn, trött på att bo på jobbet. Jag känner att jag inte passar in i min kropp, alltså jag vill vrida mig ur den eller något? Jag får helt plötsligt "attacker" som påminner mig om olyckan i oktober, det känns som en borr rakt in i hjärtat. Jag får också plötsliga attacker då jag saknar alla där hemma fruktansvärt mycket. Allting känns som att det befinner sig i slow motion. Jag vet inte. Och rida, det saknar jag. Nu har man varit här i princip halva tiden, vilket också innebär att man har halva tiden kvar. Och ett halvår just nu känns så otroligt länge. Det är svårt att vara borta från nära och kära. Men egentligen vet jag mycket väl om att jag inte ska sitta här och klaga, för jag har det faktiskt bra. Jag har underbara vänner, jag har massor att se framemot, jag har ju faktiskt bara hälften kvar.