Om man bortser från detta passet och ett par timmar på ett annat jobb, så har jag fem pass kvar att jobba. FEM! 120 timmar, ingenting känns det som. Hel tokigt. Folk man stöter på frågar titt som tätt "Ni åker väl nu snart?" "Ja, det är mindre än en månad kvar nu, det drar ihop sig". Så kommer man på sig själv, men va?!? Shit! Mindre än en månad kvar. Det känns inte som att det ska hända på riktigt. Precis som med USA, fattade det väl efter ett par månader att jag faktiskt bodde där haha. Men det ska ju hända på riktigt, om närmare bestämt 26 dagar, 624 timmar. Tokigt som sagt och hur underbart som helst.

Först skulle jag hämta ut malariatabletterna och av någon anledning behövde jag bara betala för en av askarna, vilket jag inte upptäckte förens efteråt. Lömsk som jag är, så gick jag inte tillbaka och talade om detta. Kände mig väldigt tursam, köper en trisslott och visst tusan så vinner jag. Inte 30 utan hela 60 riksdaler. Sedan har jag fikat med en mycket saknad Alex. Blev dessutom bjuden på en älskad chai latte! Och nu kom jag precis hem, så ligger det en present och en fin lapp på bordet. Hur glad blir man inte? Världens underbaraste pojkvän. Vilken dag va?!

Igår var jag och mamma o hälsade på Gagge hos sin nya familj. Vi tog en ridtur och sedan blev vi bjudna på kaffe och fika. Det var såå roligt att se honom igen och fantastiskt kul att få rida! Men bäst av allt var att se att han mådde så himla bra, han har verkligen kommit till en perfekt familj. Bättre kunde han inte fått det. Och det känns så skönt i hjärtat må ni tro och att veta att jag är välkommen dit så mycket jag vill, känns ja som sagt hur bra som helst :).

Imorgon har det gått två år. Två år sedan en av de värsta dagarna i mitt liv. Kommer aldrig glömma hur fruktansvärt allt kändes. Glömmer aldrig hur det kändes att se mammas ansikte i skypen, hur jag direkt förstod att något var fel. Glömmer aldrig den hemska känslan av att vara helt ensam. Glömmer aldrig den fruktansvärda dagen och tiden därefter. Jag kommer aldrig förlåta mig själv.