Om bara en ynkaste vecka så är vi på samma sida jorden igen. Jag och min Simone.

Det är lycka på hög nivå om något.

 

Nu har det gått två veckor och en dag sedan Gagge lämnade mig. Och det har fortfarande inte slagit mig konstigt nog, vet inte när mitt bryt kommer komma. Men jag hoppas det kommer snart, vill lixom att det ska vara över. Eller nej, det lät fel. Men ni förstår kanske ändå? Jag måste gå till Happy någon dag också, jag har inte varit hos han sedan i höstas. Det grämer mig, men jag vet att jag måste. Jag ska göra det fint på hans viloplats, det är han värd tusen gånger om.

 

Fick ett mail från "Gagge" häromdagen, det innehöll saker som: "Gargamel är en fantastisk häst med underbar personlighet, ni ska vara stolta över honom"  "Han och min islänning har blivit goda vänner"  "Skickar med bilder från första ridturen"

 

Jag kan inte annat än att känna mig lite stolt om man nu får säga så, blev så himla glad över att läsa detta. Det visar ju verkligen att han har det bra. Kanske är det därför det aldrig kommer över mig riktigt? För att jag vet att han har det bra? För att jag vet att hon sa att där skulle han få bli gammal. Vet inte. Men något jag vet, är att jag saknar honom fruktansvärt mycket. Det kommer jag alltid att göra, för han är verkligen en speciell häst med en stor underbar personlighet. Och jag är väldigt tacksam över de sex åren jag fick äran att dela med denna underbara häst.

 

 

 

 

Här kommer en liten film från P!NK som Kickan har klippt o grejat med :)

  

 

 

I torsdags åkte vi och lämnade honom, han bor numera i Lane-Ryr. Det känns väldigt bra att han hamnade såpass nära i alla fall, dem lovade även att jag fick komma och hälsa på så mycket jag ville. Familjen som har köpt honom verkade väldigt bra på alla sätt och vis, så det känns skönt.

Men det är ändå jätte jobbigt, usch. Torsdagen var helt fruktansvärd. Mycket tårar och stick i hjärtat hela dagen. Känner mig som en svikare, typ "Hejdå min fina vän, tack för att du har varit fantastisk i sex år men nu vill jag inte ha dig längre". Fast egentligen vet jag ju att det inte funkar så, men det är ändå svårt att tänka på något annat sätt. Det är svårt att inte vara egoitisk, inte tänka på hur jobbigt det är för mig. Jag måste träna mig på att istället tänka på att Gagge nu glädjer en annan liten tjej och jag tror och hoppas att han kommer få det väldigt bra hos sin nya familj. Men så kommer egotänket fram igen, jag vill inte att han ska vara någon annans, det är min häst osv osv..

Mamma och Jonas var med när han lämnades och jag är verkligen så himla glad över att Jonas var med. Allt gick lite lättare då, tack vare honom. Nu i helgen har jag varit bortrest med jobbet från fredag morgon till söndag kväll, när jag kom hem åkte jag direkt upp till Jonas. Och idag så jobbar jag igen, sedan på onsdag är det student till David. Det har alltså med andra ord varit rätt fullt upp sedan Gagge lämnades, vilket har gjort att jag inte har kunnat smälta det och ta in det ordentligt tror jag. Det känns som att jag har en tickande bomb i mig som när som helst kommer sprängas och då kommer allt komma över mig på en gång, förmodligen efter onsdag. Inatt drömde jag en mardröm, att jag var fast i ett rum som plötsligt började snurra ner i ett svart hål på samma gång som rummet blev mindre och mindre, tills jag tillslut inte fick någon luft. Ungefär så känns det, som sagt bomben kommer snart.

Jag kollar i hagen varje gång jag kör förbi och hoppas på att han ska gå där och beta, men det gör han inte. Jag vet ju det, men ändå känns det värre och värre för varje gång.