Checkskrivning. Häftigt.



Bethesda



Romantisk middag för två, som sedan utökades med pringles chips.

Idag är det exakt tre månader sedan. Tre månader sedan sista gången jag fick se dig. Jag önskar att jag aldrig skulle ha släppt dig. Aldrig lossat på grimmskaftet. Jag skulle ha hållt dig kvar och aldrig åkt. Det är vad jag skulle gjort. Då hade jag inte behövt skriva att för tre månader sedan var sista gången jag såg dig.

Rulltrappan..



Väntan på metro



Here it comes



Frozen Yoghurt häng



Lite shopping




Och sist men inte minst, luciaträning! Tyvärr ingen bild därifrån.

Veckan innan jag åkte till New York var det tre personer som frågade mig samma sak, en mamma på en lekplats, en säljare på CVS och en random person från gatan. I New York var det två personer som fråga samma fråga, en som delade ut blanketter på Times sqare och en person som jag mötte på gatan. Vill ni veta vad dem frågade mig? Jo dem frågade mig om jag var fransk. Är det inte lite lustigt att så många människor frågar mig denna fråga på så kort tid? Vad har jag som är likt en fransk? Spetsig näsa kanske, har dem det?

Och vet ni vad som hände mig här om dagen när jag skyndade mig som attan till metron? Jo, jag skulle ju försöka vara väldigt effektiv, så gick så snabbt jag bara kunde på vänster sidan och precis när jag skulle gå förbi en person, då lixom försvinner fötterna från mig och jag halkar en si sådär 10 trappsteg. Hoho, skämdes ganska mycket. Och själv var jag ju också såklart, men ställde mig upp så fort jag bara kunde och låtsades som att ingenting hade hänt.
Kan ju även tala om att rulltrappan där är ganska så lång, så det var ju en hel del människor som såg det. Tur jag hade hörlurar så jag inte kunde höra alla människor som förmodligen skrattade. Blev nog en aningens aning röd i fejan.. haha och har fortfarande märke på benet efter rulltrappans "tänder".

Hittade en bild på google, ja ni ser. Inte världens kortaste rulltrappa direkt.

Idag har jag bokat en grej i februari, som jag är vädigt glad över. Men samma om det,  vill inte skriva ut det i bloggen ännu. Fast ni får återigen en bild ledtråd!



Nu har jag saker att se framemot i Januari, Februari, Mars och April. Kan det bli bättre?

Idag när jag gick hem från gymmet så hände det en sak. En sak som aldrig någonsin hänt mig.
Som ni nog har sett så har jag hittat en ny kärlek istället för varm choklad, peppermint mocha. Jag känner mig lite vuxen när jag beställer det istället för varm choklad. Vet att man inte riktigt kan klassa det som kaffe, men lite kaffeaktigt är det åtminstonde. Det som hände idag då var att jag fick ett sånt otroligt sug efter denna dryck, så då kände jag mig lite häftig som hade "kaffesug" haha.
Dock så kom jag precis på nu i skrivande stund att jag hade en liten incident igår som kanske drar ner vuxenpoängen ganska så mycket. Det var såhär att jag jobbade hela dagen, eftersom att skolorna var stängda pga thanksgiving. Så när jag skulle göra lunch tänkte jag att jag ju kunde göra "swedish pancakes". Det måste både vara gluten och lactos fritt. I alla fall så började jag och ja, smeten såg väl ganska normal ut. Lite mjöl klumpar här och där men. Så smakade jag lite på den och FY säger jag. Den smakade bara stål/järn, vilket jag hoppas berodde på skålen jag gjorde det i haha. Tänkte att det kanske skulle bli bättre när jag stekte dem. Men ack så fel jag hade. När jag började steka så brände dem fast i mitten och det hände ingeting på sidorna, så när jag försökte vända på den så gick det bara med "mittendelen" och den var typ helt svart och kanterna dem låg kvar, helt smetiga. Efter tre lika stora misslyckanden gav jag upp. Slutade med att jag hällde ut smeten och det blev rester till lunch. haha Jag skyller på att det var gluten och lactos fritt.....!

Tyvärr blev det ju inga sådana här då, som ni förstår.

Igår mina vänner, igår var jag och såg på Happy Feet two. Vet ni hur mycket jag gillade den? En massa, massa, jätte mycket. Så gullig. Var även en "pingvin" som hette Sven med, han var svensk! Älskar pingviner, jag har tom en bild på pingivner på mitt amerikanska bankkort. haha.

De senaste dagarna har det hänt saker må ni tro, saker som gör mig så otroligt glad. Jag vill hoppa upp och ner av glädje, springa ut och skrika att jag är lyckligast i världen pga detta. För det känner jag mig när jag tänker på det. Men jag vill inte skriva ut det i bloggen, inte än. För varje gång jag har skrivit ned saker jag sett framemot eller är glad över har det hänt saker, saker som har gett motsatt effekt. MEN JAG ÄR SÅ GLAD ÖVER DETTA. Kan ju tala om att det handlar allt som allt om 7 personer. 7 underbara människor.

En annan sak, vet ni hur mycket jag saknar att festa? Håller på att bli tokig, jätte jätte jätte tokig.

Så den här bilden tycker jag speglar mina lyckokänslor ganska bra + saknaden till att festa. haha den hårda sanningen..

Peppermint Mocha, I love you :)

Då var det thanksgiving, vilket betyder en massa massa mat. Och inget gym på tre dagar haha, dålig blandning!
När det är högtider och man samlas som familj eller när familjen hemma samlas av olika anledningar, det är då det är jobbigast att vara här borta. Det är då hemlängtan nästan tar över.

Specielltjobbigtärdetatthelatidenhörasakersomskickahemjosefintillsverigeigenjaggillarintejosefinjagskadödajosefin.

Jag gråter lika mycket varenda gång jag ser denna filmen. Trailen fick mig att gråta. Filmmusiken får mig att gråta. Om jag längtar tills jag ska få se den på bio? Svar ja. Åhå. Fick rysningar längs hela ryggraden.

Jag har ju inte berättat om vad det jag var så fruktansvärt nervös för i söndags. Fast jag tror nästan alla ni som läser vet var det var, men tar och skriver ner några rader i alla fall =).
Jag hade en ridlektion, eller rättare sagt en "Evoulotion lesson". Som betyder att jag red en lektion, där de bedömde mig hur bra eller dåligt jag red för att sedan kunna placera in mig i en passade grupp. Och dåligt mina vänner, dåligt gick det! Jag red verkligen hur dåligt som helst, gjorde massa nybörjar missar såsom satt på fel sittben, hade fel galopp osv. Otroligt lat och seg var ponnyn jag red också. Men trots detta så var det underbart. Sitta på hästryggen, känna häslukten, vara omringad av folk med samma intressen. Ja ni vet.
Alltid när jag rider så ser jag jätte sur ut, det är så tråkigt att se på alla kort och höra folk säga att jag ser så sur ut. För jag är abslout inte sur. Rida är ju det bästa jag vet. Dock antar jag att min sura min beror på att jag är så koncentrerad. Det jag vill komma fram till är att när jag hoppade av hästen i söndags så hade jag ont i mungiporna för att jag troligen hade suttit där och smålett (?) hela tiden. Så kanske kan skylla min dåliga ridning på att jag kanske för en gångs skull såg lite glad ut? Haha
Och det jag kan göra nu är bara att vänta. Det är tyvärr inte alls säkert att jag kommer kunna få någon plats i en grupp, min ridlärare sa att de hör av sig så fort som möjligt om de hittar någon och nu har det gått snart 4 dagar utan något ljud. :( Jag skulle få rida i en advanced grupp och det var tyvärr där det var svårast att få plats.
Men jag håller tummarna för att de ska hitta någon liten plats till mig. Hade varit fantastiskt.


Vägen dit och under hela tiden jag var där gick bra. Men när jag började gå hemmåt igen, då kom tårarna.
Jag älskar detta så mycket men jag vet ändå inte om jag klarar av det. Den där klumpen i halsen. Saknaden, sorgen. Det gör det så svårt. Min älskade ängel.

+


+



+



Nästan så jag hade kunnat döda för en sån macka nu vill jag lova. Så om någon känner för att göra en sådan och skicka den till mig, så är det helt okej ska ni veta! =)

Dagen idag började med ett spinnigpass, gick faktiskt riktigt bra. Kände att jag verkligen orkade pusha mig själv och ändå klara av det. Förstår ni hur jag menar? Sen gick jag hem, snabb dusch och tillbaka till Bethesta igen för att möta upp Madelene :). Vi satt först en stund på starbucks och efter det var det dags för bio. Breaking Dawn! Ni som känner mig vet ju att jag är en twilight nörd. Älskar böckerna till tusen. Filmerna däremot är jag inte ett riktigt lika stort fan av, bra tycker jag att dem är men inte mycket mer än så. Trots detta hade jag mycket höga förväntningar på denna film, då det är så många som säger att den ska vara väldigt bra. Jag försökte dock dämpa mina egna förväntningar men utan framgång. Och vet ni? När vi satt där i biosalongen här borta på andra sidan jorden så var första trailern som kom upp "The girl with the dragon tattoo", vi kände oss en aning stolta! Och filmen då? Vad tyckte jag om den egentligen? Jo jag tyckte att den var helt galet bra!! Trots mina höga förväntningar så var den riktigt, riktigt bra. En klar 10/10! Började tom gråta flera gånger även fast jag mycket väl vet hur allting kommer att sluta.
Sen var det dags för jobb igen, som alltid på lördagskvällar..

Imorgon ska jag göra en sak som jag är otroligt nervös för. Jätte, jätte nervös är jag. Ska bli intressant att se hur det kommer sluta. Tänker inte berätta för er vad det är, men ni kan få en liten ledtråd. En bild ledtråd!

Jag skrev ju det dära om alla hundar i central park. Man kan inte säga annat än att New York borna (?) har otrolig koll på sina hundar. Det ligger nog inte lite jobb bakom allt det där.
Haha och ja det jag ville säga var i alla fall att när jag satt där och iakttog alla dessa hundar och hundägare så kunde jag inte ungdå att tänka på vad som skulle hänt om vi skulle släppt Wilma och Wiggo där. Haha kalabalik förmodligen!







Saknade vovvar & en go dubbelhaka på köpet.

Stort grattis till min fina kusin som fyller tonåring idag!

Tredje dagen började med att jag inte kunde få i fötterna i skorna, fortfarande svullna. Vad skulle jag göra nu då? Inte kunde jag ju gå utan skor direkt. Som tur var hade jag ett par tunnare sockar och med lite blod, svett och tårar så fick jag ner fötterna till slut! Kunde dock inte stänga dragkedjan men nu satt dem åtminstonde på fötterna.
Sen gjorde jag på samma underbara sätt som dagen innan, gick till starbucks, köpte frukost, gick och åt den i central park. Säger det igen, underbart på alla sätt och vis. Efter frukosten gick jag tillbaka till hotellet och checkade ut, kunde som tur var lämna kvar väskorna där. Hade inga planer alls för dagen, så jag bara började att gå. Jag gick och jag gick, var helt inne i min egna lilla värld. Också det underbart, bara kunna strosa runt där på New Yorks gator och bara glömma bort alla bekymmer för ett litet tag. Lite mera shopping. Sen var det dags att att gå tillbaka mot hotellet, hämta väskorna och börja den långa vandringen mot bussen. Nää så lång var den inte, fast den kändes väldigt lång pga av den där lilla detaljen som kallas för fötter. Det var nästan värre än gårdagens vandring hem. Visste inte riktigt var jag skulle ta vägen där ett tag. Men jag lyckades ta mig fram. Jag måste ha varit en rolig syn, där kom jag gåendes med ett pizzaslice som droppade massa fett, skorna helt öppna, väskan öppen (fick inte igen den), och så kan jag tänka mig att jag hade ett sånt där lagom smickrande leende, ni vet sådär lite halvt förvridet av smärta, ilska och ångest över att behöva åka hem.Men på bussen kom jag i vilket fall som helst och så bar det av tillbaka mot Maryland igen.

Hade 3 jätte bra dagar i New York, man kan inte annat än o älska staden. När jag satt där i central park och åt frukost så kände jag verkligen att någon gång, någon gång skulle jag vilja bo här. Inte en längre tid, men någon/några månader. Vilket förmodligen aldrig kommer hända, men drömma det får man.
Som tur är behövde jag inte säga hejdå till New York helt och hållet, kommer ju faktiskt att vara tillbaka i min favorit stad om en sisådär 40 - 50 dagar. Orkar inte räkna hur många det är exakt. haha


Här står jag precis utanför mitt hotell, träden ni ser där framme är central park! :)













Jag fick jätte mycket kommentarer om mina boots, var till och med en tjej som frågade om hon kunde få köpa dem haha. Och en tjej som jobbade på Levis (Där den snygga killen också jobbade ;) ) sa att sånna kan man inte få tag i i NY, här får man sätta på nitarna själv! Haha säkert..

Jag stod upp tidigt och gick till starbucks för att köpa frukost. Gick sedan till central park. Underbara ställe säger jag. Det kändes nästan lite magiskt sådär på morgonen, solen började komma fram, massa hundägare med lyckliga hundar, massa motionärer, tursiter. Ja massa folk. Och runt där gick jag mitt upp i alltihop. Hittade ett litet berg som jag gick upp på och åt min frukost. Säger det igen, underbart var det. Känslan att sitta i en sån otroligt fin park mitt på manhattan, det är en häftig känsla vill jag lova. Satt där länge och bara njöt. Sen gick jag i lite mer affärer. Efter det gick jag till grand central station för att möta upp Hanna! En tjej som jag träffade på au pair skolan, det var jätte roligt att träffas igen! :) Vi gick först till svenska kyrkan för att ta oss en kanelbulle, helt galet gott var det. Mumma.
Lite mera shopping, gick hem till hotellet bytade kläder. Här bytade jag även skor till ett par som jag köpte, ganska hög klack i alla fall 10 cm. Och jag har ju nästan aldrig klackar, men det gick bra ändå. I början i alla fall. Var faktiskt riktigt skönt att gå i dem och inte i samma som gårdagen och hela dagen, för fötterna värkte ganska rejält denna dagen med. Vi gick och åt på tgi fridays, åt samma som jag åt sist gång jag åt på det stället en pasta som är gudomligt god (mycket åt i denna meningen märkte jag haha). Sen gick vi till ett annat ställe och åt lite efterrätt. Lite mera shopping, vissa affärer har öppet i princip hela natten :). Till sist så följde jag henne till grand central station igen. Och så var det dags för mig att börja gå hem, trodde jag skulle dö faktiskt. Faktiskt inte pga att jag skulle bli mördad denna gång utan pga mina fötter. FYFAN. Jag har då aldrig haft så ont i hela mitt liv, haha började nästan gråta. Jag stannade och vilade vid varje jämn gata. Och så kom jag att tänka på att jag inte visste om de stängde hotellet efter tolv eller något, så att man kanske skulle behöva en kod eller likannde. Och när jag äntligen började skymta stället så såg jag att det satt massa folk på utsidan. Men som tur var satt dem bara där för att de ja, satt där. När jag väl kom upp till mitt rum så kunde jag inte få av mig skorna för att fötterna var så svulna.. och när jag väl fick av dem så fick jag ligga i sängen i typ 15 min innan jag kunde röra mig och gå på toa. haha. Vet jag kunde ha tagit en taxi, subway eller vad som helst. Men inte vill man slösa pengar på sånt! :p









Min frukost utsikt, garanterat top 10 bästa ställena jag har ätit frukost på!


Här ser du lite av jackan mormor hehe :)







Fina Hanna! :)







Ber om ursäkt för så långt inlägg, men det var en mycket lång och underbar dag :).

Lämnade Bethesta vid 7am och var framme i New York strax efter 11, så det gick faktiskt väldigt smidigt. Hittade bussen och allt också haha.
Och där blev jag avsläppt mitt på NYs gator. Jaha bara att börja leta efter hotellet och tro det eller ej så klarade jag det faktiskt helt utan hjälp av kartan jag hade med mig. Bara ett litet missöde med east and west, men kom på det ganska snabbt så det löste sig ju. Fick inte cheka in direkt, så gick ut på gatorna igen och bara ja storsade runt. Efter ett tag gick jag tillbaka till hotellet, chekade in och fick se mitt rum. Alltså usch och fy säger jag. Men det gick allt bra att bo där två nätter speciellt med tanke på läget och priset.
Efter jag hade chekat in gick jag ut igen, shopping, shopping. Hittade massor med fina ting jag ville ha.
Sen blev det även en tur till times square. På ett ställe var det folk samlade och kollade på några som dansade på gatan bara sådär, hur underbart är inte det egentligen? Älskart.
Efter ett tag kände jag mig plötsligt helt slut, fötterna och huvudet värkte. Ja ni vet. Så jag började gå hemmåt. Men när jag var nästan framme tänkte jag: Skärp dig för fan Josefin, du är i NY inte kan du väl gå hem och lägga dig klockan 7!?
Efter den lilla tanken, så gick jag tillbaka igen haha. Hittade en jacka som jag fullkomligt älskar, den är perfekto för mig! Köpte den i en affär jag redan varit inne i, jag gick tillbaka till samma affär enbart för att en som jobbade där var så himla snygg haha. Och tur var väl det för annars hade jag ju inte haft en ny älsklingjacka nu!
Gick i lite mer affärer sen sa fötterna ifrån riktigt ordentligt så då gick jag hem. Sov dock ungefär ingenting haha hade lampan tänd heeeela natten :p.

Några bilder från första dagen :)







För er som inte vet, jag älskar pingusar.






Jag frågade en av dem som körde hästarna vart någonstans de hade hästarna på natten. Och han svarade att de hade dem på upper east side, alltså på manhattan! Ett stall med ungefär 150 stallplatser. Kan ni tänka er, ett sånt stor stall mitt på manhattan. Han själv ägde flera hästar och den hästen han körde den dagen hade han ägt i ungefär 18 månader.

Idag har det varit strålande skolsken och 20-25 grader varmt. Och vad har jag gjort hela dagen? Legat inne på mitt rum, bra där Josefin bra. Blev i alla ett bra avslut på kvällen, fika med Simone.

Och när jag jobbade förut så spelade dem upp ett live klipp på radion. Fick rysningar genom hela kroppen, även fast jag inte har någon aning om vilket band det var.
Påtal om det så spelade dem Welcome to the black parade på radion också för några veckor sen. Samma känsla, fick tom en liten tår i ögat. Den låten alltså. Känslan att se den live. Ja ni vet, live musik för mig obeskrivligt.

18 mars 2011, stockholm , annexet, kärlek



Och om ni inte har något bättre för er så tycker jag att ni ska kolla mina andra klipp på youtube, love love love. Här kollar ni: http://www.youtube.com/user/joossaann92

Grattis på farsdag en dag i efterskott till världens bästa far! :)






Lagom nya bilder.

I alla fall, ska ta och berätta om NYC så fort jag får ork till det.

Gårdagen blev också en såndär riktigt bra kväll, med en riktigt bra vän, med riktigt varm choklad. :)
Starbucks, giant, blev plötsligt gravid osv, osv haha. Som tur var så var Ellen så snäll och visade vart bussen kommer gå ifrån till NY, så jag hoppas jag hittar rätt nu..!

Ja, för nu bär det ju snart av till NYC! Lilla fega jag i en av världens största städer helt ensam, kan ju bli intressant :p.

Onsdagskvällen blev den bästa på länge måste jag säga. När jag slutade jobba ringde jag Simone och hon frågade så passande om jag ville äta tacos. Och det ville jag, jätte, jätte, jätte mycket. Så åkte hem till henne började göra i ordning och gud så gott det var. SÅ GOTT MED KÖTT! Sen hade vi en jätte mysig kväll, pratade, planerade, bara hade det trevligt. Var verkligen en sådan kväll jag behövde, som vi båda behövde tror jag. Hon är så himla bra den där tjejen ska ni veta.

I övrigt så åker jag ju till New York i morgon, ska bli skönt med en ledig helg. Jag ska försöka koppla bort allt som händer runt omkring mitt liv under tiden jag är där och när jag kommer tillbaka så hoppas jag att NY kan ha gett mig lite ny energi. Börjar dock bli lite nervös, trodde inte jag skulle bli det. Tror det jag är mest nervös för är att sova själv..haha tänker att någon ska komma och mörda mig. På tal om mörda, så borde jag få ur det ur mitt tankesätt. Så fort jag är det minsta rädd så får jag för mig att jag ska bli mördad haha. Så töntig jag är.

Igår när jag såg att alla började skriva om detta bestämde jag mig dirket för att isolera mig från det tragiska som har skakat om hästvärlden. Men jag gjorde det stora misstaget att läsa om det och kolla ändå. Jag finner inga ord. Hemskt. Dessa älskade varelser är ens bästa vänner. Att förlora en utav dem är något utav det värsta man kan vara med om. Jag hatar att jag vet hur känslan känns.

Hickstead

Idag på gymmet hände en liten rolig grej. Jag skulle gå bort och lägga tillbaka mina vikter, så hör jag helt plötsligt "Pratar du svenska?" Och jag svarade med ett jätte högt och förvånat "Va?". Haha det hör inte till vanligheterna att man stöter på någon svensk som är inte är aupair! I alla fall så hade hon sett på min tröja att det stod "simborgarmärket", hon hade alltså inte hört mig prata utan bara sett det :).
Hon kom från gbg och hade pluggat på chalmers, fått jobb i Californien, planerat att stanna i 2-3 år men hade nu bott här i drygt 30. Och hon hade haft ca 16 aupairer till sin dotter, så hon visste hur det var osv. Var riktigt roligt att prata med henne! :)

Förövrigt är jag inne i en mycket dålig period. Känns som jag bara får motgångar hela tiden.
What dosen't kill you will only make you stronger. Eller?

Efter ridningen så följde jag med Madelene hem, så tog vi en härlig promenad längs Potomac river (Den stora).
Vägen tillbaka till bilen var dock inte lika rolig, det var bäck svart! Herregud jag var jätte rädd, vi gick alltså på den där lilla grusvägen med den lilla älven på ena sidan och den stora på andra, helt ensamma. Så kom vi till ett elhus, där det lyste en lampa. Tänkte, ja nu står våran mördare där och väntar på att hoppa fram och köra motorsågen i oss. Men det kom som tur var ingen galen man med motorsåg och vi kom tillslut fram till bilen. Det var där den riktiga skräcken började ta vid. Helt mörkt och vi lyckas inte låsa upp bilen! Det funkade inte att trycka på knappen, det hände absolut ingenting. Det var då jag hörde något i från skogen, tänkte att motorsågsmannen måste ha förföljt oss från huset och gjort något med bilen för att sen döda oss. Och där stod han. Med galna ögon och motorsågen redo.
Nejdå, men vi fick faktiskt inte upp bilen! Det var riktigt äckligt där ett tag, men tillslut bestämde sig nyckeln för att börja funka igen så att vi kunde åka hem :).

Ridningen som skulle ha varit 20 november blev istället idag.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det var verkligen allt annat än vad jag hade föreställt mig fast ändå inte.
De två som var våra ledare eller vad man ska kalla dem var två tjejer i ungefär min ålder skulle jag gissa på, kanske lite yngre. Det var high life kan man säga, hjälmarna var inte knäppta, de pratade som de gör i western filmer ni vet den där speciella dialekten, de rökte massa under ridturen osv. Helt plötsligt var det full galopp. Det var backar upp och ner som jag aldrig ens skulle ha tänkt tanken på att rida i hemma. Korsade bäckar. Vi gick ingen speciell väg, utan vi fick vända tre gånger tror jag, för att det var för blött, för mycket grenar i vägen eller något annat. Det kändes precis som att jag var med i en westernfilm. Häftig känsla må jag säga. Fick tyvärr se den ena "ledaren" bli vansinnig på sin häst, utan någon anledning. Hon ryckte den i munnen något fruktansvärt mycket och sa åt oss andra att vi skulle gå i förväg.. sen helt plötsligt kommer hon bakom oss i världens galopp. Tror inte precis hästen blev lugnare av det!? När hon nådde ända fram till oss var hästen såklart väldigt uppspelt, så då började hon dra och slita i den igen. Det gjorde fruktansvärt ont att behöva se.

Det var som sagt en häftig känsla och en rolig upplevelse! Känslan när man kom dit och fick känna hästlukten igen, den var obeskrivlig. Underbar.


"ledarna"


Min söta häst

Igår kväll blev det middag på cheescakefactory igen och efter det blev det film mys hos Simone. Jag sov mig dock igenom nästan hela filmen, men såg i alla fall början och slutet så det var alltid något haha.
Idag har jag tränat, vart med Ellen, mött upp Frida, gått runt och kollat i lite affärer, ätit frozen youghurt och nu börjar jag jobba om 18 min. Jag hittade ett par skor som jag väldigt gärna ville ha idag, men ska vänta lite dels för att dem var otroligt höga och lite dyra för en aupair kassa haha. Speciellt en au pair kassa som ska till New York nästa helg, så kanske lika bra att vänta tills dess och hoppas på att jag hittar ett par billigare och snyggare där. ;)

Två bilder från igår.

Vad händer här borta på andra sidan jorden?
Ja inte så mycket egentligen. Dagarna börjar mer och mer bli till vardag. Det är jobb, träning, äta, sova.
Riktigt så är det väl inte men nästan, i alla fall på vardagarna. Men det är skönt också tycker jag, att komma in i rutiner lite.

Angående mitt förra inlägg så vet jag att förmodligen inte ens en tredjedel av er som läser orkade att läsa igenom det. Det var inte heller min tanke. Jag skriver för att jag behöver det. Det är min terapi. Jag vet att alla har olika åsikter om detta. Alla har sina olika sätt att hantera sorg. Varför då sitta och kolla ner på andra utan att ha minsta förståelse för att alla är olika? Äsch, vet inte vad jag vill komma fram till riktigt.

Jag kommer aldrig glömma den gången när jag stod i busskön på backa skola och väntade på att åka hem, när plötsligt mamma kommer och berättade att vi skulle hämta dig. Jag förstod inte riktigt vad hon pratade om, det var ju 3 veckor tidigare än vad vi hade bestämt. Vi åkte dit och där stod du. Du var så lugn och snäll hela tiden. En av de absolut lyckligaste dagarna i mitt liv är när du blev min, min fina ponny. Sju hela år sedan är det nu. Sju underbara år med dig.
Jag glömmer aldrig första gången jag red på dig hemma, det var på gärdet bakom farfars hus. Hästkunniga och duktiga människor hade sagt till mig att inte galoppera första dagarna. Men jag kunde inte hålla mig minns jag, utan jag tog en liten galopp med dig. Och det var så bra, så bra direkt.
Kommer du ihåg den gången jag och Charlotte satt nere i hagen och pratade och du helt plötsligt kom springades i full galopp precis som du ville oss något? Men vi tänkte inte så mycket mer på det utan fortsatte prata, då sprang du i full galopp tillbaka till var du kom ifrån och vi bestämde oss för att gå och titta. Då visade det sig att Petronella hade rymt från sin hage. Du måste tyckt att vi var tröga som inte förstod att du ville något viktigt?
Eller den gången när jag badade med dig första gången och helt plötsligt du bara simmar rätt ut och jag hade ingen aning om vad jag skulle ska göra. Trodde det skulle gå riktigt illa, mamma hade nästan börjat ta sig ut i vattnet till oss. Men så vänder du plötsligt inåt igen och simmar lungt tillbaka.
Jag minns den gången jag var jätte arg för någonting och gick ut i din box och gömde mig hos dig under halmen, bara låg där. Alla gånger jag har suttit i din box och pratat med dig. Du var alltid så himla klok, dina ögon.
Jag kommer ihåg den gången när jag mockade din box och du helt plötsligt bara gick rätt ut på gödselstacken! Herregud vad rädd jag blev, men nu i efterhand kan jag skratta åt det.
Alla gånger jag har legat uppe på din rygg och bara varit. Du&jag. Jag kommer speciellt ihåg en kväll, jag gick ut i hagen och skulle prata med dig så hoppade jag upp på dig, hade med mig en tidning och började läsa. Kunde bara vara där och känna mig så trygg. Du fick mig alltid att känna mig trygg det vet du va?
Jag kommer ihåg första gången jag hade med dig till ridskolan i munkedal, jag var så otroligt stolt att ha med dig. Jag minns att du var super pigg och super stark och att vi hoppade studs som nog var ganska katasrofalt i den farten, men den känslan jag kommer ihåg är bara lycka. Jag var så lycklig att ha min fina egna ponny.
En gång så hoppade vi hemma på gärdet och du var hur fin som helst, jag vet inte varför jag minns just denna gången, men jag tror att det är för att jag så väl kommer ihåg känslan när vi gjorde ett perfekt språng över ett hinder på 1,10 vilket var bland det högsta jag någonsin hade hoppat då. Och allt bara flöt på, för du var så trygg.
Du kommer väl ihåg alla racergalopper på gärdet längs vägen, gärdet upp till farfar och gärdet hem från långe myre. Vi hade våra ställen.
Och alla galna och mysiga ridturer du&jag och Amanda&Boyen har gjort tillsammans? Jag undrar hur många vägar vi hittade där ett tag.
Alla skogsturer vi har tagit på egen hand. Finns flera, flera, flera stycken jag skulle kunna skriva om.
Det finns så otroligt många minnen med dig, sju års minnen. Om jag skulle skriva ner alla, så skulle ingen orka läsa. Men dem finns i mitt huvud, hela tiden.
Sen hände det tråkiga du blev halt. Vi åkte in till Ale och kollade upp det, det visade sig vara mycket mer än bara en enkel hälta. Jag tror vi åkte fram och tillbaka till Ale 9-10 ggr och du var lika duktig varje gång. Så snäll och lugn. Tyvärr hade du skador som inte skulle kunna gå att läkas, skador som du förmodligen haft långt innan du kom hem till oss. Jag blev så ledsen, tyckte så synd om dig. Att du hade detta som aldrig skulle bli bra. Du blev triangelmärkt och nu kunde vi enbart ta skritturer i skogen.
Så du blev en tidig pensionär, jag tror du tyckte det var jobbigt i början. Men att du mer och mer accepterade det och att du tillslut trivdes riktigt bra med att vara sällskapshäst. Jag hoppas att du gjorde det. När man tog ridturer på dig var det väldigt svårt att hålla dig till enbart skritt, du ville ju springa. Vilket du också fick ibland, det tror jag var viktigt för dig.
Du hade alltid de där kloka snälla ögonen, hela ditt liv.
Du var aldrig en gosig häst, du tyckte aldrig om att bli klappad i ansiktet. Men det fanns alltid något speciellt med dig, du fanns alltid där. Du kollade på en med de där kloka ögonen och det kändes precis som att du förstod allt. Och kramar, kramar tror jag du gillade mycket. Jag hoppas du gjorde det, för dem fick du mycket utav.
Det har tagit mig väldigt lång tid att skriva den här texten och jag har så många mer underbara minnen att berätta om. Men det är fortfarande för svårt att prata om. Jag klarar inte av det. Så att skriva den här texten har vart otroligt jobbigt, vet inte varför jag gör det egentligen. Det får mig bara att bli mer ledsen. Så jag vet verkligen inte varför jag har suttit här och skrivit om en liten, liten del av de underbara 7 år jag fick med dig. Jag bara gör det.

Sen hände det. Exakt en månad sen idag. Fick jag reda på det värsta som hänt i hela mitt liv. Jag hade förlorat dig. Och jag fanns inte där för dig. Jag befann mig på andra sidan jorden. Vilket jag aldrig kommer förlåta mig själv för. Du sa innan du gick till hästarnas föreviga ängar att du kände dig redo, att du tyckte om att du fortfarande kunde vara självständig och du sa att du var nöjd och hade trivts bra med din familj. Jag hoppas att du har det bra nu min ängel.
Jag vill skriva så mycket mer, men jag klarar det inte det är för jobbigt. Jag har slut på ord.




Så fridfull som du ser ut på bilden, så hoppas jag att du har det nu. Min älskade, älskade ängel.