Ibland är det ju så, att hur man än vrider och vänder på saker så blir det fel. Man ska aldrig någonsin skriva eller säga något när man är irriterad, der blir bara fel. Dumt gjort Josefin.

 

Hundvalparna mår bra, alla sju :)

 

Okej, inom en ganska så snar framtid så fyller jag 20 år gammal. OCH VET NI VAD, på min födelsedag alldeles på dagen så kommer jag dansa till Swedish House Mafia i Oslo, hur nice och galet kommer inte det bli!? Känner redan lyckokänslorna bildas i magen på mig. VIP biljetter har vi också, (för allt annat var slut hehhehe) kommer nog bli helt sjukt, med enkla ord. woop woop. Dessutom så fick jag detta utav mina föräldrar i födelsedagspresent, hur snällt!? TACK bästaste mammsi och pappsi <3.

 

Någon form av 20-årsfest hade självklart också vart roligt att ha, man fyller ju trots allt bara 20 en gång. Och efter 20 är det inte så himla många åldrar kvar att sukta efter. Kanske får bli något den 21:e? (Om nu inte jorden går under då...) Det är bara det att det är så mycket att stå i och ordna när man är ensam, det kryllar inte om decemberbarn i min umgängeskrets tyvärr. Får väl se hur det blir helt enkelt, lördagen kommer ju i vilket fall som helst bli magisk.

 

 

 

 

Valparna har kommit!

Dock inte helt smärtfritt :(. Första kom i fredags förmiddags, den låg fel så vi fick hjälpa till mycket för att få ut den. Andra gick bra, tredje dröjade länge mellan så vi testade att gå ut med henne så att hon fick röra på sig. Hann gå ca fem meter från huset, sedan föddes den ute i mammas händer. Tredje, fjärde, femte och sjätte gick bra. Sista kom runt 18tiden har jag för mig, som vi trodde var sista. Det verkade som att allt var klart, Wilma var pigg osv. Sedan under natten så föddes en till, vi hade inte märkt det även fast mamma sov på madrass bredvid. Det måste ha hänt nästintill helt ljudlöst, på morgonen var valpen mycket svag. Men jag och mamma försökte hjälpa den hela dagen, värma den, försöka få den till tutten, mata med nappflaksa osv. Senare under dagen kom det en till valp (!), den var dödfödd. Fruktansvärt, tänkt den kom alltså ca 28 timmar efter den första valpen. Denna gången tänkte vi att, nu måste allt vara över. Men under gårdagskvällen kom ytterligare en dödfödd, jag var på jobbet då och det är jag nästan glad för. För jag är så överkänslig när det gäller djur klarar inte av sånt här. Det värker i hela mig. Får så ont i hjärtat. Den sjunde valpen har blivit mycket starkare nu, och jag hoppas verkligen att den kommer klara sig. Annars vet jag inte vad jag gör.

 

Innan valparna kom så var Wilma supermysig och ville vara med oss hela tiden, nu har hon tyvärr börjat morra och va ganska irriterad när man kommer nära. Men det går ganska bra med oss i familjen

Hur typsikt är det inte egentligen.. Gagge blir äntligen bra och då ramlar jag av så att jag inte kan rida. Fy bubblan vad dålig tajmning.

 

På valpfronten är det ganska lugnt, inga valpar ännu i alla fall. Man kan känna dem röra sig i magen, det är häftigt :).

 

I söndags var Gagge äntligen ren (ohalt) för första gången på drygt en månad. Kan inte med ord beskriva hur lättad jag känner mig! Ni kanske minns att jag skrev att veterinären skulle komma pga hans mugg, vilket han gjorde och efter det har vi fått hållt på med tre olika kurer innan det har hjälpt. Men nu minsann, ä n t l i g e n. Skrittade honom bara de två första veckorna, sedan när han blev lite bättre så började jag även med trav och lite galopp. Så han har ju vart halvt igång kan man väl säga, detta har ju dock bara varit uteritter då. Men han har ju inte tappat all kondition osv, så det är ju skönt. Jag rider lektion varje tisdag, så de fyra senaste gångerna har jag inte haft med Gagge såklart. Har dock missat två av dem, men idag var jag där. Och idag serrni var det min tur att tugga grus. Vi hade sitsträning, en longerade hästen så red vi utan tyglar och ibland även utan stigbyglar, det är rätt läskigt utan tyglarna faktiskt har aldrig gjort det tidigare. I alla fall, gick jätte bra tills jag skulle galoppera, då fick hästen någon sorts flipp och börja bocka o hålla på. Och av flög jag, de sa att det såg ut som att jag flög över hela hästen, vikte mig dubbel någonstans i luften och sedan landade vikt på nedre ryggen. Så känns det också haha. Det var riktigt länge sen jag ramlade av sist, kommer knappt ihåg när det var faktiskt. Så det var väl på tiden att jag ramlade av nu. Det var också vääldigt länge sen jag ramlade av och slog mig ordentligt, det är faktiskt ytterst få gånger jag gjort det överhuvudtaget. Så det var väl på tiden att jag skulle slå mig också. Jaja, så är det. Man ska ju ramla av 100 gånger innan man är en bra ryttare, när jag var mindre hade jag faktiskt räkningen på det. Men inte numera. :)

 

Som de flesta av er vet, så har vi två hundar Wilma och Wiggo. Wilma har vi haft i sisådär 7 år och Wiggo i drygt 1 år. Wiggo hade något fel när han föddes så att han inte skulle kunna göra valpar, vilket var jätte bra för oss, för då kunde dem ju gå tillsammans. Vilket de nu har gjort. De senaste har Wilma blivit väldigt tjock, det har inte blivit att man tänkt så mycket på det eftersom att det inte skulle ha funnits en chans i världen för henne att få valpar. MEN, så är inte fallet, vi har nu kommit på att hon måste vara med valpar. Det känns förjävligt rent ut sagt.. Visst valpar hade väl varit jätte kul OM man var förberedd på det, OM man hade tid, OM det inte hade vart nu innan jul, nyår, födelsedag osv, OM man hade haft en hund som var van att vara mycket inne. Men nu är det ju inte så, känns bara jätte jobbigt och stressande :(. Hon kan få vilken dag som helst nu, för det är ganska exakt 8 veckor sedan hon löpte. YAY.....

Hello! Jag har ju vart i London som de flesta av er nog vet, kom hem i söndags. Jag har varit fruktansvärt lat med att uppdatera om detta som ni märker, men jag skyller på att min data bara startar när den känner för det hehehe.

 

I alla fall, ska försöka hålla mig kort. På torsdag tidig, tidig morgon bar det av till Englands huvudstad. Väl framme letade vi upp hostelet som låg riktigt bra och vi bodde alla (10 st!) i samma rum, vilket var väldigt roligt tycker jag. Sen började vi strosa runt på oxford street, shopping, shopping, shopping. Älskart. Sedan gick vi på musikal, "We Will Rock You", Queen så sjuuukt grymt var det. Börja gråta och rös mig mer eller mindre genom hela. Grymt som sagt. Efter detta så gick jag, Alex, Kicki och Kickan vidare ut. Vi hamnade i SoHo, hade en galet kul kväll som slutade med efterfest någonstans i London haha, hem kom vi tillslut med lite (läs mycket) hjälp av några andra som vi hittade på gatan. Fredagen fortsatte med ännu mera shopping, käkade middag på en mysig pub. Sedan var det dags för utgång igen, alla tio den här gången. Fy bubblan vad kul vi hade det. Gick till SoHo även denna kväll, dansade järnet. Och denna gång träffade jag och Kickan en som tog oss till en sjukt kul irlänsk klubb, det var sån otroligt go stämmning där, går inte att förklara riktigt. Sen när det började bli dags för hemgång, kom vi på att vi ju inte riktigt hade någon aning om vart vi var ;). Men som tur var så träffade vi en annan kille, så fick vi hänga med hem till han och käka pizza, han är nog seriöst den snällaste killen jag någonsin stött på! Lördagen fortsatte likandant som de andra dagarna, mer shopping. Kollade även in Hyde Park och några av oss åkte till Camden, som utan tvekan var ett av det coolaste ställen jag någonsin sätt. Önskar vi hade upptäckt det tidigare! Sjukt. Sedan blev det pastamiddag och utgång för Alex, Kicki, Kickan och mig igen, vi körde på säkert kort och gick till SoHo igen. Hade såklart as kul igen.

 

Blev visst inte jätte kortfattat haha, men det är mycket som inte är med ska ni veta ;).

 

Hade en otroligt rolig resa, allt var verkligen super lyckat. Härliga, härliga människor!

Räknade ut att jag och Kickan hade sovit 7 timmar på 4 dygn, då vet man att man haft kul!! ;)

 

Har tyvärr inte någon bild på denna datan (den lever ju bara ibland), men snor någon från fejjan.

 

PEACE

 

Självklart saknar jag USA, hur skulle man inte kunna sakna något som var ens liv i ett år. Vissa dagar tänker jag mycket tillbaka, andra dagar inget alls. Jag saknar inte jobbet, inte överhuvudtaget. Att vara aupair känns verkligen som ett helt avslutat kapitel. Men jag saknar alla upplevelser och framförallt kompisarna. Och nu efter Sandy har tankarna självklart gått lite mer till USA, fruktansvärt.