Då var man här igen. I min andra verklighet.
Mitt huvud känns som ett enda virrvarr av röster, ansikten, platser. Ja intryck helt enkelt. Känns inte som något är rätt.

Men det som tar störst plats i huvudet är sorgen. Jag försöker att inte tänka på det, jag försöker att inte prata om det. Men det känns nästan omöjligt, det kommer smygandes hela tiden. Jag vet inte om jag fortfarande har fattat att det är sant. Ibland, ibland inte. Jag vet inte. När det känns som att jag förstår att det är sant då vill jag bara stänga in mig i ett rum och stanna där, länge. Jag vet ju att det är sant, men jag vill inte veta det. Nu skriver jag bara massa osamanhängande igen. Det jag egentligen vill säga är väl att jag saknar min Happy så att det gör ont, det gör så otroligt ont. Jag önskar att detta bara har varit en två veckor lång mardröm. Men jag börjar sakta inse, att det tyvärr inte är så. Tyvärr är detta min sanning, min hemska sanning. Som aldrig kommer lämna mig.



Tårarna tar aldrig slut. Förstår inte varför detta skulle hända just dig, min älskade fina underbara ponny. Som jag saknar dig Happy.