Så mycket tankar. Har lyckats sova i en timme inatt.
Har fortfarande inte vaknat upp ur mardrömen, kan ingen väcka mig? Väcka mig nu.
Allt känns så overkligt, jag är så långt bort. Jag kan inte se eller höra tragedin. Jag hatar att jag är här. Att jag inte fanns där när när han behövde mig som mest.
Egentligen är det väldigt dumt att skriva skulle jag tro. Men ni som känner mig vet ju att jag alltid har skrivit mycket, det är lite som terapi för mig. Det är något jag behöver.
Vill ni inte läsa fler liknande inlägg, titta inte in hit på ett tag.

Älskade vän.