Till Grand Canyon hade vi packat med oss sommarkläder, bikini tom. Och när vi kom fram där på torsdagskvällen så var vi så glada över att solen sken och att det nog skulle vara varmt och gött ute. Dessväre så såg vi att folk hade på sig vinerjackor, mössor, vantar och allt såntdär. Då insåg vi att det inte skulle bli den varmaste upplevelsen i våra shorts, linnen och skinnjackor. Vi var nog en rolig syn. Men vi uthärdade och fick se dalarna, i först solnedgång. Så mäktigt, har nog faktiskt inga ord som bra kan beskriva hur det var. Så otroligt vackert. När vi med stelfrusna fingrar och tår fått oss några bilder, så var det dags att försöka hitta ett boende. Hade tur, fick typ den sista stugan! Vi ställde klockan på 04.15 nästkommande dag för att få se soluppgången, vi byltade på oss allt vi hade. Vilket lätt kunde ha räknats på en hand tror jag. Och fyyyy vad vi frös, det var nog runt 0 gradigt och blåste som bara attan. Det var nästan så illa att man börjar gråta av smärtan ni vet. Väntade på solen i ca 45 min, precis när den steg upp så var det som att allt stannade av. Kände inte att man frös längre, såg bara solen stiga upp över bergen. Det är nog det vackraste jag någonsin sett. Så allt förfärligt frysande var verkligen värt det.





Månen innan soluppgången



Soluppgången, helt fantastiskt.



Här kan man väl kanske ana hur kallt det var haha..