Om bara en ynkaste vecka så är vi på samma sida jorden igen. Jag och min Simone.

Det är lycka på hög nivå om något.

 

Nu har det gått två veckor och en dag sedan Gagge lämnade mig. Och det har fortfarande inte slagit mig konstigt nog, vet inte när mitt bryt kommer komma. Men jag hoppas det kommer snart, vill lixom att det ska vara över. Eller nej, det lät fel. Men ni förstår kanske ändå? Jag måste gå till Happy någon dag också, jag har inte varit hos han sedan i höstas. Det grämer mig, men jag vet att jag måste. Jag ska göra det fint på hans viloplats, det är han värd tusen gånger om.

 

Fick ett mail från "Gagge" häromdagen, det innehöll saker som: "Gargamel är en fantastisk häst med underbar personlighet, ni ska vara stolta över honom"  "Han och min islänning har blivit goda vänner"  "Skickar med bilder från första ridturen"

 

Jag kan inte annat än att känna mig lite stolt om man nu får säga så, blev så himla glad över att läsa detta. Det visar ju verkligen att han har det bra. Kanske är det därför det aldrig kommer över mig riktigt? För att jag vet att han har det bra? För att jag vet att hon sa att där skulle han få bli gammal. Vet inte. Men något jag vet, är att jag saknar honom fruktansvärt mycket. Det kommer jag alltid att göra, för han är verkligen en speciell häst med en stor underbar personlighet. Och jag är väldigt tacksam över de sex åren jag fick äran att dela med denna underbara häst.

 

 

 

 

Här kommer en liten film från P!NK som Kickan har klippt o grejat med :)

  

 

 

I torsdags åkte vi och lämnade honom, han bor numera i Lane-Ryr. Det känns väldigt bra att han hamnade såpass nära i alla fall, dem lovade även att jag fick komma och hälsa på så mycket jag ville. Familjen som har köpt honom verkade väldigt bra på alla sätt och vis, så det känns skönt.

Men det är ändå jätte jobbigt, usch. Torsdagen var helt fruktansvärd. Mycket tårar och stick i hjärtat hela dagen. Känner mig som en svikare, typ "Hejdå min fina vän, tack för att du har varit fantastisk i sex år men nu vill jag inte ha dig längre". Fast egentligen vet jag ju att det inte funkar så, men det är ändå svårt att tänka på något annat sätt. Det är svårt att inte vara egoitisk, inte tänka på hur jobbigt det är för mig. Jag måste träna mig på att istället tänka på att Gagge nu glädjer en annan liten tjej och jag tror och hoppas att han kommer få det väldigt bra hos sin nya familj. Men så kommer egotänket fram igen, jag vill inte att han ska vara någon annans, det är min häst osv osv..

Mamma och Jonas var med när han lämnades och jag är verkligen så himla glad över att Jonas var med. Allt gick lite lättare då, tack vare honom. Nu i helgen har jag varit bortrest med jobbet från fredag morgon till söndag kväll, när jag kom hem åkte jag direkt upp till Jonas. Och idag så jobbar jag igen, sedan på onsdag är det student till David. Det har alltså med andra ord varit rätt fullt upp sedan Gagge lämnades, vilket har gjort att jag inte har kunnat smälta det och ta in det ordentligt tror jag. Det känns som att jag har en tickande bomb i mig som när som helst kommer sprängas och då kommer allt komma över mig på en gång, förmodligen efter onsdag. Inatt drömde jag en mardröm, att jag var fast i ett rum som plötsligt började snurra ner i ett svart hål på samma gång som rummet blev mindre och mindre, tills jag tillslut inte fick någon luft. Ungefär så känns det, som sagt bomben kommer snart.

Jag kollar i hagen varje gång jag kör förbi och hoppas på att han ska gå där och beta, men det gör han inte. Jag vet ju det, men ändå känns det värre och värre för varje gång.

 

Jag har haft en fantastiskt bra helg ska ni veta. Verkligen hur himla bra som helst.

Fredagen spenderades i Trollhättan hemma hos Evelina, med mamma, Catarina och Isabelle. Vi var ute och åt gott, sedan spelade vi spel och bara umgicks. Massa mysigt. Vi sov över där allihopa och på morgonen så åkte vi till AnnMarie och fick världens hotellfrukost, hur gott som helst. Efter den goda frukosten begav vi oss hemmåt. Sista lördagen i Maj är det ju alltid Majfesten, världens bästa fest. Så det var bara att göra sig i ordning. Jonas kom även hem på lördagen efter en vecka i Norge, äntligen. Först var det lite förfest här hemma, sen drog vi vidare till förfesten på Holtane. Ca 40-50 fantastiska människor, sol och grill. Kan ju faktiskt inte bli så mycket bättre. Sedan var det balvagn mot crusaders. Det var tyvärr inte lika mycket folk som det brukar på festen, men vad gör det? Alla viktiga var ju där. Hade verkligen alla mina favoritpersoner där, vilken lycka. Himla bra kväll. Var hemma runt tre någon gång, kl 6.30 ringde Kickan och väckte mig på söndagen. För då var det nämligen dags att bege sig mot Stockholm och P!NK. Jag, Kickan, Whide och Per. Slenta till tusen. Väl framme i Sthlm så var det dags att börja köa, i kortärmat och spöregn. Fast vi fick köpt oss varsinn regnponcho och paraply, tur var väl det. Konserten då? Jo asså, herregud säger jag. Den var verkligen så GALET bra, hur himla bra som helst verkligen. Vilken show hon bjöd på, hel tokigt och hel grymt!!!! Trodde inte jag skulle börja gråta eller så, eftersom att P!NK ändå inte är någon super stor idol för mig eller så. Men grät, det kan jag lova att jag gjorde. DAMN. Det var verkligen SÅÅÅÅ bra, kan inte säga det nog med gånger. Sen skulle vi ta oss till hostelet också, och det är också en historia för sig. Min mobil var stendöd och Kickan hade ingen mobil och där stod vi vid globen och visste inte vart i Sthlm vårt hostel låg. Sedan fick Kickan en snilleblixt att det nog låg i Gamla stan, så vi chansade och tog tunnelbanan dit. Vet inte riktigt hur vi löste det egentligen, men tillslut hittade vi hostelet. Jag och Kickan, vi klarar det mesta.

 

Jag blir så trött på mig själv. Stör sönder mig på mig själv. Vad faaaaaan ska jag vara så himla känslig för? Det är så jobbigt. Är väldigt bra på att överdriva känslor och saker, så att jag inbillar mig att det är tusen gånger värre än vad det faktikst är. En fruktansvärt dålig egenskap som jag verkligen försöker träna på att få bort.

 

Det som är sådär himla jobbigt just nu är Gargamel. Min underbara älskling. Som jag ju ska sälja, bara att skriva orden känns jobbigt. Ja, ni ser ju själva så barnsligt. Jag ska sälja honom därför att jag vill ut och resa igen, därför att jag är över 18 och därför att jag gärna skulle vilja ha en storhäst. Säljer jag honom inte så reser jag inte, för jag vill inte låna ut honom igen. Och resa vill jag verkligen, verkligen göra. Så det borde ju inte vara så svårt, eller hur? Fast klart att det är svårt, men det borde inte vara så svårt som det faktiskt är. Åh. Det gör ont i hela mig.

När jag åkte till USA så visste jag ju att jag skulle få komma tillbaka till honom, dessutom visste jag ju att han var i goda händer. Men nu blir det ett avslut, ett fullständigt tack och adjö.

Jag vet ju att jag klarar av det, jag har ju gjort det förut. Petronella och Amazing. Petronella var helt fruktansvärt, som jag grinade herregud! Men då hade jag ju ändå Amazing och Happy kvar. Amazing gick lättare, eftersom att hon hamnade så nära här och hos bra människor. Nu är hon ju iofs såld igen, men även där till en jätte bra familj. Och Happy, ja älskade Happy. Värsta jag någonsin har varit med hon. Men det blir ju bättre med tiden, det gör det. Det som är nu med Gagge, är ju att efter honom finns det ingen kvar. Det har de gjort med alla de andra, men han är den enda jag har.  Hästar har ju varit en del av min vardag sen jag var 10 år, vad ska jag göra på dagarna lixom utan någon häst kvar? Jag, hästlös? Det känns ju skit konstigt och jävligt jobbigt. Eller rättare sagt, Gaggelös. Min älskade underbara häst. Rätt och slätt förjävligt känns det att jag troligen ska bli Gaggelös.

 

Jag måste ta mig själv i kragen, försöka vara lite stark och sätta ut den där hemska annonsen. Även fast jag sätter ut annons så betyder ju inte det att han är såld, eller hur? Han kommer inte vara såld förens jag har hittat någon som känns 110% rätt. Fast han är ju min, min Gaggeman.. :(

 

 

 

Guuud vad härligt det har varit att ha haft sommaren här för en liten stund över helgen, man blir ju lycklig i hela själen pga solen. Det är bra det minsann. Synd bara att solen inte ville stanna lite längre, men man får ju hoppas på att den kanske vill komma tillbaka snart igen. Lite konstigt ändå faktiskt, tänk att vara solen. Solen som är så omtyckt av alla, men ändå inte vill visa sig ofta. Hmm, känner man att man är omtyckt, så brukar det ju betyda att man känner sig trygg osv. Vilket i vanliga fall ju brukar leda till att man vill synas eller vara där mycket, men så verkar det inte vara för solen. Tyvärr.

 

Satt och kollade igenom bloggen, som jag gör rätt ofta nuförtiden. Är SÅ glad över att jag faktiskt skrev såpass mycket som jag gjorde i USA, det är verkligen roligt att kunna kolla tillbaka på.

 

Och så tänkte jag publicera ett gammalt inlägg, just för gladhetens skull. :)

 

 

 

 

Galet vad många roliga stunder man hade på Starbucks, bl.a detta. haha dör lite när jag tänker tillbaka på det.

 

 

Jag är så sugen på att få till något, något att skriva alltså. Men det kommer inget, det är som att det är någon som säger. Nej men sluta nu Josefin, vad ska DU skriva egentligen ha?

Fast jag skulle ju kunna berätta lite om gårdagen faktiskt. Eller ja. Vi var i alla fall några stycken, närmare besämt Jonas, Kickan, Isabelle, Regina, Anna och Charlie som var inne i Uddevalla och käkade på butlers. Riktigt god mat, med himla bra sällskap. Sedan gick vi vidare till Köket som det så fint heter och lyssnade lite på ett liveband.  En trevlig kväll var det.

 

Och just nu sitter jag faktiskt och funderar på om man kan bli gravid på en timme? I så fall, så tror jag nog att jag har blivit det. Magen är så fruktansvärt upblåst, så antingen har jag en bebis där i eller så kanske jag spricker snart och det bara sprutar ut en himlans massa luft? Fast den enklaste förklaringen måste nog ändå vara att jag har en luftbebis, eller hur?

 

Jag är så otroligt sugen på att dra utomlands, ligga på en strand, svalka sig i kristallklart vatten, ha galna kvällar med goda drinkar. Men, det kommer, det kommer. U just have to be patient girl.

 

 

 

Ojsan. Här har det varit dött ett bra tag! Roligt att se att det faktiskt finns några som kollar in ändå. :)

 

Det har hänt en del sen sist, såklarat. Det var ju ett bra tag sen som sagt.

 

Har bl.a vart uppe i Trysil och hälsat på Isabelle med ett himla gött gäng. Hade en super trevlig weekend.

 

Festat en hel del, galna utgångar osånt.

 

Tackat nej (!) till en lägenhet i Grebbestad. Japp ni läste rätt, det tar emot. Men för att spara så mycket pengar som möjligt för en framtida resa, så fick det tyvärr bli så.

 

Har dock andra flyttplaner på G, fast kvar i kära Bullaren då.

 

Jag har fått ett vikariat som personlig assistent, där jag kommer vara kvar tills 10 November.

 

Isabelle är hemma i över en månad och det känns fantastiskt bra att ha henne hemma.

 

Dessutom har jag gått och blitt kär mitt upp i alltihop.

 

Sen så måste jag även säga, att jag har världens finaste vänner.

 

Lite info, saknar faktiskt att skriva lite. Men det finns inte så mycket att skriva om oftast, livet är väl inte så himla jätte spännande för tillfället. Men men, har massor av kul planerat inför sommaren i alla fall. Det ser jag massor framemot :).

 

Det var nog de hele.

 

KramiZ

 

 

 

 

 

 

Som de flesta vet, så trivdes jag inte på gymnasiet. Men kollade igenom lite gamla bilder, så hittade jag dessa. Det är från deltävlingen till Stylist-SM, kommer väldigt väl ihåg den här gången. För jag minns att jag tyckte det var riktigt roligt med denna uppgiften, det enda vi hade var ett vitt lakan och att temat var vinter. Ut ifrån det fick vi göra vad vi ville, vi var riktigt nöjda med vårt resultat. Och som sagt, detta var riktigt kul. Roligt att jobba i team också, helt galet att detta är över två år sedan.

 

 

Min frukostutsikt idag! :) Eller nej juste, det var ju inte idag.. Fast det ser faktiskt ut som att det blir en himla fin dag här hemma i skogen också :).