De senaste dagarna har jag saknat Gargamel väldigt mycket. Vissa dagar mindre, vissa dagar mer. Nu har det varit många dagar i rad som har varit "mer". Jag saknar honom så att det gör ont i hela kroppen och mest i hjärtat. När jag tänker på hela denna historian så förstår jag ibland inte hur jag kunde lämna honom. Bara åka ifrån, tack och hej ses om ett år. När jag tänker så, då känner jag mig som världens känslokallaste människa bara lämnade honom.
Halva tiden har nu nästan gått men det är en hel halva kvar också. Då börjar funderingarna om hur allt kommer bli när jag kommer hem? Så mycket frågetecken.
När jag kommer in i sånna är sakna perioder så försöker jag intala mig själv att sluta vara så självisk och tänka på honom istället. För jag vet att han har det jätte bra, han får precis det han behöver en mindre tjej som kan rida och ta hand om honom. Människorna han är hos är hur bra som helst och tjejen som rider honom är otroligt duktig! Så han kunde inte ha haft det bättre. Så honom går det då abslout ingen nöd på i alla fall, värre är det med mig haha.