Nu har det gått två veckor och en dag sedan Gagge lämnade mig. Och det har fortfarande inte slagit mig konstigt nog, vet inte när mitt bryt kommer komma. Men jag hoppas det kommer snart, vill lixom att det ska vara över. Eller nej, det lät fel. Men ni förstår kanske ändå? Jag måste gå till Happy någon dag också, jag har inte varit hos han sedan i höstas. Det grämer mig, men jag vet att jag måste. Jag ska göra det fint på hans viloplats, det är han värd tusen gånger om.

 

Fick ett mail från "Gagge" häromdagen, det innehöll saker som: "Gargamel är en fantastisk häst med underbar personlighet, ni ska vara stolta över honom"  "Han och min islänning har blivit goda vänner"  "Skickar med bilder från första ridturen"

 

Jag kan inte annat än att känna mig lite stolt om man nu får säga så, blev så himla glad över att läsa detta. Det visar ju verkligen att han har det bra. Kanske är det därför det aldrig kommer över mig riktigt? För att jag vet att han har det bra? För att jag vet att hon sa att där skulle han få bli gammal. Vet inte. Men något jag vet, är att jag saknar honom fruktansvärt mycket. Det kommer jag alltid att göra, för han är verkligen en speciell häst med en stor underbar personlighet. Och jag är väldigt tacksam över de sex åren jag fick äran att dela med denna underbara häst.