Sitter ihopkurad i soffan, invirad i en filt och med en stor kopp varm choklad i händerna. Tillsammans med min andra halva, Jonas. Lyssnar på regnet som smattrar mot fönstret och tillsammans med knastret från kaminen så blir det en vädlig mysfaktor. Regnet alltså, och regnet ja det är väl inte så pjåkigt egentligen, inte dagar som denna i alla fall. Och är hösten verkligen så grå? Kollar ut, inser att nej, hösten är väl för tusan inte grå. Gräset lyser fortfarande grönt, löven skimmrar i grönt, gult och oranget möjligen lite rött också. Blåser gör det också, lixom piskar. Fast vid närmare eftertanke är det ganska fint att se på grenarna, löven som följer med i vinden. Som små bjälror. Tillbaks till kamien då, finns det något bättre än levande eld? Tror faktiskt inte det.

 

Detta var då inte sanning, den bistra sanningen kommer här och nu. Ihopkurad i soffan sitter jag, invirad i en filt. Men ingen stor kopp varm choklad, för jag har ingen mjölk. Jonas, han är inte här. Han lämnade mig tidigt imorse för jobb. Känner mig bakis, fast det var nyktert igår. Jag fryser röven av mig för att jag är för lat för att gå ut och hämta ved till kamien, mest vill jag inte gå ut för att det regnar så himlans mycket. Det öser verkligen. Ser ju nästan inte ut pga dropparna på fönstren, inga mysiga regndroppar som smattrar. Blåser gör det ju också som sagt, vilket bara gör det hela ännu värre, ännu gråare. För visst känns hösten väldigt grå en dag som denna? Himlen grå, sjön grå, dimma grå. Fast å andra sidan, hade jag orkat hämtat ved, haft Jonas här, haft möjlk så hade jag nog genast kännt att detta var en mer mysig dag. Men som ni nu vet så är jag ju lat, har inte Jonas hos mig och ingen mjölk.

 

Fast vem bryr sig, jag ska ju ha sol o varmt i flera månader. Och detta, sol och varmt startar om närmare bestämt femtiotvå dagar. Det är minsann inte långt det.

 

 Fall in NYC 2011